13 och facebook

Det är väldigt svårt att få ihop blogginlägg när man aldrig känner för att skriva något inlägg. Jag är inne i en sådan bloggperiod men så är det väl då och då.

I alla fall, om dagarna så sliter jag med att förstå matte 3b och jag är fruktansvärt glad över att jag inte läser på 100 % utan bara 50%. Det hade varit en omöjlighet att få in så mycket info och rätt tänk på hälften så kort tid. Jag är supertacksam över att ha hittat en hemsida med en massa videolektioner om de olika kapitlen i mattekurserna. Det är något helt annat att se och höra någon förklara metoder och lösa problem steg för steg mot att utgå från att göra så gott man kan för att förstå en text någorlunda och sedan slängas huvudstupa in i en bergvägg av obegripliga tal. Jag ska definitivt skicka iväg ett tack-kort till killen när det här är över. Björn heter han. Tack Björn.

Jessie har ju fyllt 13 månader nu. Vi var i veckan in i djuraffären i Järna (ja, vi har ju faktiskt en sådan nu) och köpte en tröja till honom. Han morrade mot en människa som klev in men i övrigt gick det bra. Vi har äntligen fått någorlunda ordning på koppelgåendet igen. Visserligen när vi går själva i skogen men det är där vi går mest så det är ju allra viktigast att det fungerar bra där så man slipper få hjärnblödning flera gånger om dagen. Nästa steg blir att gå utan att streta i en mer spännande miljö och sedan tillsammans med Colle. Vi kommer dit, det är bara att kämpa på.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg i en hundgrupp på Fb och bad om hjälp med hur sjutton vi ska gå vidare med ensamhetsträningen och jag fick världens bästa svar så nu känns det hoppfullt. Ibland är facebook fantastiskt.



 

Och slutligen: Jessie går slalom, sort of...

 
» alexandra

3b

Nu var det två veckor sedan jag skrev en rad här så nu får det vara dags. Jag har bara tråkiga instagrambilder att pryda inlägget med, men så är det nu! Vi håller på att lära Jessie springa bredvid cykeln och det går riktigt bra. Lite bökigt med koppel, klicker, burk med mat och en sked samtidigt som cykel ska styras och hund ska hållas koll på men Dennis klarar det galant! Jag tror det är skönt för Jessie att få springa i lite snabbare takt då han alltid annars saktas ner för att vi tvåbenta inte går i så snabb hastighet som han vill trava i.

Ikväll kommer Colle hit och han ska bo med oss fram till söndag. Det blir nog livat! Men kul för dessa galna vovvar. Jag kommer förmodligen slita mitt hår med koppelgåendeproblematiken men kanske blir jag positivt överraskad.







 


 
Idag har jag börjat räkna matte 3b. Tillbaka till ekvationer, förändringsfaktorer och kvadratrötter men det kommer nog gå bra. Jag har hittat en superpedagogisk youtubemattelärare som gjorde livet lättare. Om en månad är det högskoleprov vilket ju passar perfekt när jag är inne i mattetänket. Mål till HP-prov nr 2: högre poäng än 1.0 på kvantitativa delen.

Jag pluggar ju förresten också Hundens beteendebiologi 1 och förra veckan läste jag det mest intressanta jag läst i hela mitt liv. Så här:

Forskare låter råttor springa i en labyrint för att leta efter utgången där det fanns mat. Forskarna tog de råttor som effektivast letade sig igenom labyrinten och snabbast lärde sig av sina misstag och avlade på dessa råttor. Dessa kallas de smarta råttorna. Forskarna tog också de råttorna som sämst klarade av uppgiften och avlade vidare på dessa. Nu har de en linje smarta råttor och en linje dumma råttor. 

Råttor från dessa två linjer fick växa upp i tre typer av burar. En bur var en standardbur med bottenmaterial, bomaterial, matskål men inte mycket mer än så. Den andra buren hade ingen inredning alls. Den tredje buren hade allt som standardburen hade plus leksaker och andra berikningar. 

Råttorna i standardburen presterade precis som förväntat. De dumma råttorna var långsamma och de smarta råttorna var snabbare på att klara uppgiften. Däremot presterade råttorna som kom från den tråkiga, kala buren lika - skillnaden mellan de smarta och de dumma hade försvunnit. Istället presterade alla råttorna, även de ur den smarta linjen, lika dåligt som de dumma råttorna i standardburen! OCH: Råttorna som hade vuxit upp i buren som hade leksaker presterade alla lika bra som de smarta råttorna från standardburen. 

Sådana forskningsresultat är det bästa jag vet att läsa om. Är det bara jag som blir alldeles till mig av att läsa detta? Miljöns betydelse för beteende hos oss och djur är bland det absolut mest intressanta jag vet.

» alexandra

Jessie 1 år

Idag fyller Jessie ett år men vi hade kalas redan igår. Han bjöd Colle på burkmatstårta med lungströssel, sedan härjade de och så tränade vi lite rallylydnad som avslutning. Jessie tyckte inte att kalashatten var en enda stor plåga den här gången utan hade fullt fokus på godiset. Och Colle har ju alltid trivts bra i hatt!




 

 


» alexandra

Fysio 2

I torsdags for vi äntligen iväg på återbesök hos fysioterapeuten. Det var lite mindre än två månader sedan sist vi var där. Här är inlägget om första besöket. Från att ha 60 % rörlighet i bakbenen och 70 % i frambenen har han nu 100 % rörlighet både fram och bak! Nu kan vi effektivt börja träna musklerna som han avlastat så nu ska vi styrketräna på snedden i brant backe 1-2 ggr i veckan så att bakbenen blir jämnt musklade igen. Det känns jätteroligt att alla timmars stretchning med tillhörande promenader i skogen har gett så bra resultat. Jag är så glad över att vi åkte till just Therése, som verkligen kan på riktigt.

Det känns dock väldigt ledsamt att efter dessa två besök ha insett hur mycket pengar och tid vi tidigare lagt ner på helt meningslösa fysiobesök, med gissningar som underlag för behandlingar som inte hjälpte kroppen över huvud taget utan bara belastade det som redan var överbelastat. Så synd att vi inte hittade till Therése med Lucy och fick ordentlig hjälp när kroppen rasade.

 
 


» alexandra

Hugga katten

Vi for iväg till storbyn för att lite koppel- och passivitetsträning i det fina vädret idag. Det gick okej men inte mycket mer än så. Dock såg vi en hund som morrade på tio meters avstånd och jag lyckades faktiskt avleda Jessie såpass att han inte blev fixerad och började dra och morra åt hunden. Framsteg! Dessvärre mötte vi senare två bråkiga hundar på nära håll så då var det kört. Jessie låter som ett riktigt monster när han drar igång med sitt morrskällande men samtidigt viftar han på svansen så det är minst sagt dubbla signaler han ger ut. Jag tror inte han vet hur han ska bete sig när han känner sig både väldigt osäker, nyfiken och frustrerad samtidigt så han går all in på alla uttrycken. 

Något positivt var i alla fall att vi gick förbi en katt som satt på en uppfart och Jessies första impuls var inte att kasta sig ut i kopplet och försöka hugga katten. Nejdå, han höll ihop och följde med mig när jag lockade på honom. Vi ska fortsätta träna så kanske jag lyckas få en katt-skvallerbytta tillslut.

När vi ska åka hemåt igen säger mamma att de är några som ska träna lite rallylydnad på fortbollsplanen vid fem, så vi åker hem och jag kastar i mig mat och sedan åker vi tillbaka till storbyn för ytterligare lite passivitetsträning. Det var pip, pip, dragande i koppel och lite mer pip i en och en halv timme. Jag blev tillslut fruktansvärt irriterad och hur bra tränar men en hund när man är irriterad? Inte värst. Tillslut gick vi och satte oss under ett träd och där satt vi kvar tills alla hade åkt hem, och först då kunde han ta det lugnt. Jag var så less när jag kom hem att jag gick raka vägen ut och satte mig en stund med hönsen, med mygg och knott surrandes runt huvudet. Hönsen pep inte och inte heller drog de i något koppel. Det var trevligt med lite omväxling.

Imorgon ska vi gå en promenad med flera andra hundar. Det blir ju minst sagt intressant.

 

 
 
 
» alexandra

Misshandel och hundträning

Är det någon som förstår syftet med att sprida en massa klipp på Facebook på djur och barn som blir misshandlade? Jag kan inte för mitt liv förstå vad som blir bättre av att jag mår dåligt i flera dagar varenda gång ett klipp på misshandel rullar igång automatiskt i mitt Facebookflöde. Känns jättekul att gå och lägga sig just efter att man sett några sekunder av en hund som misshandlas. Tack så mycket, världen är en mycket bättre plats nu.

Vad är det nu som händer annars. Dennis har pluggat första veckan på ekonomprogrammet och jag har läst en vecka på hundens beteendebiologi 1. Eller ja, jag har pluggat i någon timme rättare sagt, men gjort klart en veckas uppgifter. Kursen är inte så väldigt krävande. Annars så tränar jag ganska mycket hund. Jag kände att jag fick en spark i rumpan efter att ha läst Kontaktkontraktet ännu en gång. Fokuset ligger i dagsläget på kontakt, passivitet, koppelgående och att avdramatisera hundmöten. Vi tränar klossträning också och nu efter ett par veckor så fattar han att han har en rumpa med två ben där bak. Fantastiskt! 

Koppelgåendet har gått mig på nerverna en tid nu. Vi har tidigare tränat med den berömda metoden stanna/vänd-varenda-gång-han-drar men det har känts helt meningslöst för det har inte verkat som att han fattat varför jag stannade/bytte håll. Han kopplade liksom inte ihop dragandet med stannandet så det enda som hände var att jag blev mer och mer irriterad medan han bara fortsatte dra och tyckte jag var dryg som stannade hela tiden. Inte supereffektiv inlärning.

Jag bytte metod. Istället för att belöna när han dragit i kopplet, stannat och tagit kontakt med mig så får han bara belöning när jag stannat/ändrat tempo och han tar kontakt med mig innan kopplet blivit spänt. Helt logiskt så här i efterhand såklart. Jag har gjort stora tempoväxlingar för att visa att han ska hålla den hastigheten som jag rör mig i och så har jag gjort belöningarna roligare och mer varierande. Det går bättre och bättre! Nu är det bara att öka svårighetsgraden lite i taget så kommer det nog bli bra tillslut. I dagsläget är det alldeles för svårt för honom att gå tillsammans med andra hundar i slakt koppel så det tänker jag inte ens hålla på och bråka om. Det klarar han tids nog.

 
 


Snart fyller ju denna dåren hela ett år så nu måste vi även börja träna på att bära kalashatt!

» alexandra

25 % brudar

Nu är ju hönsen faktiskt hela tre månader gamla så jag tyckte det var dags för lite nya kort. De har fått sina slutgiltiga namn också. Tuppen heter Frank, den vita primadonnan heter Alabama, den med brunt heter Jackie Brown och de två svartvita heter Mia. Då var det problemet löst!

Jag tycker dock att tuppen är lite i slappaste laget. När de är lösa i trädgården kan han ligga och sola medan hönorna går själva på andra sidan huset. Sist de var ute så tappade en höna bort de andra och sprang och flaxade runt i panik medan tuppen inte hade en aning om att 25 % av hans brudar saknades. Jag frågade faktiskt i en hönsgrupp om han är normal, haha. Jag fick svaret att han nog växer i tupprollen när han blir lite äldre. Det håller vi tummarna för!

 
 
 




 
 
» alexandra

Plastpåsen

Den här Jessie-mannen kan man ju bli galen på. I slutet av förra veckan spydde han upp världens största spya med en stor plastpåse i. Någon dag senare fick han diarré som sakta blev bättre för att i onsdags äntligen bli en korv. Hela tiden har han varit pigg och glad och inga fler spyor efter den första pås-spyan. Igår morse när vi skulle gå upp ville han plötsligt inte resa sig upp ur sängen utan bara satt där och skakade. Vi åkte i ilfart till Borlänge där de röntgade honom, tog blodprov och klämde igenom honom. De hittade inget konstigt utan trodde att han bara var orkeslös efter diarrén och hade ont i magen. Det kändes väldigt märkligt för han haltade och bakbenen såg alldeles stela ut. Skulle han röra sig så konstigt "bara" av att ha ont i magen och känna sig svag i kroppen? Antingen fick vi åka till ett djursjukhus och lägga in honom för dropp eller så kunde vi åka hem och avvakta och åka in om läget blev sämre. Vi valde att åka hem då han blev mer alert och vaken hos veterinären, och han åt ju och bajsade (dock diarré igen), kissade och han pydde förtfarande inte.

Och så den där veterinär-maten då, som jag fasat för. Veterinären rekommenderade deras mag-foder, Andapsin och prebiotika. Jag hade hört att Royal Canins blötfoder "gastro intestinal" faktiskt brukade fungera riktigt bra på kaosmagar så jag valde det. Veterinären tyckte vi skulle ge det i en vecka så jag köpte en platta med 12 burkar. Kostnad: 319 kronor. 319 kronor! Jessie ska äta 1,5 burk om dagen vilket blir 40 spänn om dagen. Tack gode gud att Jessie bara väger 10 kilo och inte typ 60. Det vore intressant att veta hur mycket av de 319 kronorna som går till Royal Canins marknadsföring. Som ni förstår var jag måttligt imponerad över maten och det blev inte bättre efter att jag läst innehållsförteckningen men så fick det bli. Jessie älskar i alla fall maten och har sagt att han vill äta den i resten av sitt liv. Jag har sagt att han kan glömma det.


När vi kom hem sov Jessie i flera timmar innan vi bar ut honom till ett träd för att kissa. Han lade sig ner direkt och ville inte stå på benen. Dennis ringde tillbaka till veterinären som lugnade oss lite och vi försökte få Jessie att röra lite på sig med hjälp av att locka med mat. Han var väldigt ledsen och ynklig när han stapplade runt med stela bakben och kutrygg och inget kiss blev det så vi bar in honom igen och Dennis åkte till jobbet till klockan 16.

Runt klockan 19 bar jag ut honom igen och det gick bättre för honom att gå. Vi gick en liten sväng i skogen här bakom huset och han knatade efter mig. Efter en stund körde han om mig och gick framför istället och började nosa lite på marken. Framsteg! Efter att han sovit någon timme till så viftade han äntligen på svansen åt mig. Äntligen, äntligen. ♥ Sedan sov han mest resten av kvällen.

Imorse gick vi ut i Jessies hat-väder. Regn! Han haltade runt lagom road i sitt regntäcke, kissade lite och sedan ville han in. När vi kom in fick han tokryck på fårskinnet precis som han brukar få när han blivit blöt. Sedan började solen lysa så vi gick ut och något otroligt hände. Han bajsade bra! En perfekt Royal Canin-designad rödbrun korv. Säga vad man vill om RC men jag är i alla fall överlycklig över att maten så snabbt lyckades göra magen så mycket bättre. 

Sedan bara lossnade det och han började gå runt inne, hoppa upp och ner för soffan och sängen, började bus-bitas och kroppen mjuknade så att han slutade stappla och istället började gå normalt. Älskade skithund att skrämma slag på husse och matte. Jag är så enormt lättad över att han känner sig bättre. Det var helt förjävligt att se honom så dålig att han knappt orkade stå upp. Vår lillkille. ♥

Några minuters brottning med jeansknuten hade Jessie lust och ork till i förmiddags:



Hos veterinären igår skötte sig Jessie exemplariskt som alltid. Han är verklig otrolig att ha att göra med hos veterinären. Vi röntgade honom, de stack honom och tog flera rör med blod, de klämde honom på magen och han sade inte ett ljud. Han gnällde dock lite när vi sträckte ut honom på rygg på röntgenbordet så det var nog inte skönt för honom, men han är som vanligt snäll även om något är obehagligt. Veterinären och djurvårdarna blev såklart lite kära i honom. Det brukar bli så.

När vi skulle gå ut så stod det en liten valp som såg ut som en lapphund eller liknande vid betaldisken och Jessie blev helt förstörd och visade verkligen att valpen skulle dra åt skogen och lämna honom i fred. Inte lätt att vara sjuk och svag och osäker på ett läskigt ställe.

Jag såg en annons om en grundkurs i allmänlydnad om ett par helger som jag tänkt anmäla oss till för att träna Jessie att man inte behöver bry sig så värst mycket om hundar och folk, men nu känns det inte optimalt längre då jag inte riktigt vet hur mycket godis och stress magen tål då och dessutom sprang 3000 kronor iväg i veterinärbesöket så det är inte överdrivet mycket pengar över till roligheter längre. Vi får se hur vi gör. 

De här bilderna har jag ju förresten inte visat än. Han har fått en ny sele som inte skaver bakom frambenen. Han fattar dock inte riktigt att han borde vara glad över det.
 
 
 


» alexandra

Debut och kuvade hundar

Igår gjorde mamma och Colle tävlingsdebut i rallylydnad. 62 poäng lyckades de få ihop på Ludvika BK så det var ju jättebra! I kritiken stod att hunden behövde mer störningsträning och att föraren jobbade på bra. Kul att få se hur det går till på någon hundrelaterad tävling, det var första gången för mig. Detta var en inofficiell tävling och var nog något mer lättsam än en officiell tävling, eventuellt. Alla pengarna som samlades in under dagen gick till de som kämpar mot branden i Sala. Perfekta sättet att börja tävla på ju. Att tävla har alltid varit skräcken för mig, vilket förmodligen till största delen beror på att jag hatar när någon bedömer något praktiskt jag gör. Jag vägrar att ens köra bil med någon annan än Dennis med i bilen.

Men nu vill jag också tävla! Det kändes som att alla hade fullt upp med sitt, så kanske skulle jag överleva utan att nerverna tog kål på mig om jag faktiskt tog modet till mig att anmäla mig till någon tävling. Det får dock bli till våren tror jag för jag och Jessie har en hel del att träna på innan vi är redo för tävling. Idag har vi börjat träna ordentligt på fotgående. Kul med träningsmotivation!

Jag lämnade kameran hemma igår vilket jag ångrade stort när jag väl var där. En dålig iphonebild på mammas tävlingsdebut fick jag i alla fall, och sedan filmade jag resten. 

 
 
 
Banvandringen började klockan 18 och när klockan var över 22 var allt klart så det var mycket väntan efter mammas och Colles två minuter i rampljuset. Då vet vi det tills nästa gång, och tar med kläder för alla väder. Det var roligt att se att människor i så många olika åldrar ställde upp och tävlade, med en stor variation av hundraser. Dock var det ingen bullhund som tävlade. 

Eftersom rallylydnad bygger på samarbete, kontakt och glädje så antog jag att det var en viss grupp människor som sökte sig till rallylydnad, det vill säga sådana som i princip uteslutande arbetar med positiv förstärkning, då det inte är tillåtet "att ge hunden tillrättavisande, åthutande eller för hunden obehagliga röst- och/eller handtecken." Men jag hade tydligen fel.

Det var ett flertal förare som tränade innan de skulle in på banan genom att rycka i halsbandet upprepade gånger, ryta åt hunden, peta till hunden och hota. En hund såg riktigt kuvad ut och kröp ihop när ägaren ryckte med händerna. Jag såg inte glädje över huvud taget i de hundarna. Inne på banan uppförde sig förarna helt annorlunda, såklart. Där får man ju inte bestraffa. Väldigt tråkigt att se kuvade hundar, jag får verkligen ont i magen av det.

» alexandra

Tuppslakt och gråt

Igår slaktade jag och Dennis våra fem överskottstuppar. Man är inte värst kaxig när man står där vid huggstubben och ska ta död på någon man skött om varje dag i elva veckor, sedan de bara var små dunbollar på fem dagar. Hade jag inte redan varit veggo så hade jag med största sannolikhet blivit det efter igår. Alla borde vara med på slakt, det borde ingå i läroplanen i grundskolan. Det vore himla intressant att se hur mycket köttkonsumptionen dalat om det vore obligatoriskt för alla att vara med på slakt. Man tänker minst sagt lite extra på om det verkligen är värt att någon måste dö för ens mat när man tvingas se djuret när det dör. Jag var då inte sugen på att äta kött efter den upplevelsen.

Tupparna hade i alla fall ett fint, om än ett kort liv. De var friska och glada och fria från ohyra, kunde sprätta i marken, sola, äta olika sorters mat, jaga insekter och på ett sunt sätt integrera med sina nio flockmedlemmar. Nu har vi fyra hönor och en tupp kvar. Det blev genast mer avslappnad stämning och jag hoppas tuppen växer upp och blir en riktig mysfarbror och gentleman. Han får heta Frank.

 
 
 
Jessie fick en hals och ett hjärta till middag och Colle fick två fötter. Gott för en vovve!

» alexandra

RSS 2.0
var bloggId= '4fe523e7ddf2b3465802e047'; var is_pro = false; var tipser_id = null;