25 % brudar

Nu är ju hönsen faktiskt hela tre månader gamla så jag tyckte det var dags för lite nya kort. De har fått sina slutgiltiga namn också. Tuppen heter Frank, den vita primadonnan heter Alabama, den med brunt heter Jackie Brown och de två svartvita heter Mia. Då var det problemet löst!

Jag tycker dock att tuppen är lite i slappaste laget. När de är lösa i trädgården kan han ligga och sola medan hönorna går själva på andra sidan huset. Sist de var ute så tappade en höna bort de andra och sprang och flaxade runt i panik medan tuppen inte hade en aning om att 25 % av hans brudar saknades. Jag frågade faktiskt i en hönsgrupp om han är normal, haha. Jag fick svaret att han nog växer i tupprollen när han blir lite äldre. Det håller vi tummarna för!

 
 
 




 
 
» alexandra

Plastpåsen

Den här Jessie-mannen kan man ju bli galen på. I slutet av förra veckan spydde han upp världens största spya med en stor plastpåse i. Någon dag senare fick han diarré som sakta blev bättre för att i onsdags äntligen bli en korv. Hela tiden har han varit pigg och glad och inga fler spyor efter den första pås-spyan. Igår morse när vi skulle gå upp ville han plötsligt inte resa sig upp ur sängen utan bara satt där och skakade. Vi åkte i ilfart till Borlänge där de röntgade honom, tog blodprov och klämde igenom honom. De hittade inget konstigt utan trodde att han bara var orkeslös efter diarrén och hade ont i magen. Det kändes väldigt märkligt för han haltade och bakbenen såg alldeles stela ut. Skulle han röra sig så konstigt "bara" av att ha ont i magen och känna sig svag i kroppen? Antingen fick vi åka till ett djursjukhus och lägga in honom för dropp eller så kunde vi åka hem och avvakta och åka in om läget blev sämre. Vi valde att åka hem då han blev mer alert och vaken hos veterinären, och han åt ju och bajsade (dock diarré igen), kissade och han pydde förtfarande inte.

Och så den där veterinär-maten då, som jag fasat för. Veterinären rekommenderade deras mag-foder, Andapsin och prebiotika. Jag hade hört att Royal Canins blötfoder "gastro intestinal" faktiskt brukade fungera riktigt bra på kaosmagar så jag valde det. Veterinären tyckte vi skulle ge det i en vecka så jag köpte en platta med 12 burkar. Kostnad: 319 kronor. 319 kronor! Jessie ska äta 1,5 burk om dagen vilket blir 40 spänn om dagen. Tack gode gud att Jessie bara väger 10 kilo och inte typ 60. Det vore intressant att veta hur mycket av de 319 kronorna som går till Royal Canins marknadsföring. Som ni förstår var jag måttligt imponerad över maten och det blev inte bättre efter att jag läst innehållsförteckningen men så fick det bli. Jessie älskar i alla fall maten och har sagt att han vill äta den i resten av sitt liv. Jag har sagt att han kan glömma det.


När vi kom hem sov Jessie i flera timmar innan vi bar ut honom till ett träd för att kissa. Han lade sig ner direkt och ville inte stå på benen. Dennis ringde tillbaka till veterinären som lugnade oss lite och vi försökte få Jessie att röra lite på sig med hjälp av att locka med mat. Han var väldigt ledsen och ynklig när han stapplade runt med stela bakben och kutrygg och inget kiss blev det så vi bar in honom igen och Dennis åkte till jobbet till klockan 16.

Runt klockan 19 bar jag ut honom igen och det gick bättre för honom att gå. Vi gick en liten sväng i skogen här bakom huset och han knatade efter mig. Efter en stund körde han om mig och gick framför istället och började nosa lite på marken. Framsteg! Efter att han sovit någon timme till så viftade han äntligen på svansen åt mig. Äntligen, äntligen. ♥ Sedan sov han mest resten av kvällen.

Imorse gick vi ut i Jessies hat-väder. Regn! Han haltade runt lagom road i sitt regntäcke, kissade lite och sedan ville han in. När vi kom in fick han tokryck på fårskinnet precis som han brukar få när han blivit blöt. Sedan började solen lysa så vi gick ut och något otroligt hände. Han bajsade bra! En perfekt Royal Canin-designad rödbrun korv. Säga vad man vill om RC men jag är i alla fall överlycklig över att maten så snabbt lyckades göra magen så mycket bättre. 

Sedan bara lossnade det och han började gå runt inne, hoppa upp och ner för soffan och sängen, började bus-bitas och kroppen mjuknade så att han slutade stappla och istället började gå normalt. Älskade skithund att skrämma slag på husse och matte. Jag är så enormt lättad över att han känner sig bättre. Det var helt förjävligt att se honom så dålig att han knappt orkade stå upp. Vår lillkille. ♥

Några minuters brottning med jeansknuten hade Jessie lust och ork till i förmiddags:



Hos veterinären igår skötte sig Jessie exemplariskt som alltid. Han är verklig otrolig att ha att göra med hos veterinären. Vi röntgade honom, de stack honom och tog flera rör med blod, de klämde honom på magen och han sade inte ett ljud. Han gnällde dock lite när vi sträckte ut honom på rygg på röntgenbordet så det var nog inte skönt för honom, men han är som vanligt snäll även om något är obehagligt. Veterinären och djurvårdarna blev såklart lite kära i honom. Det brukar bli så.

När vi skulle gå ut så stod det en liten valp som såg ut som en lapphund eller liknande vid betaldisken och Jessie blev helt förstörd och visade verkligen att valpen skulle dra åt skogen och lämna honom i fred. Inte lätt att vara sjuk och svag och osäker på ett läskigt ställe.

Jag såg en annons om en grundkurs i allmänlydnad om ett par helger som jag tänkt anmäla oss till för att träna Jessie att man inte behöver bry sig så värst mycket om hundar och folk, men nu känns det inte optimalt längre då jag inte riktigt vet hur mycket godis och stress magen tål då och dessutom sprang 3000 kronor iväg i veterinärbesöket så det är inte överdrivet mycket pengar över till roligheter längre. Vi får se hur vi gör. 

De här bilderna har jag ju förresten inte visat än. Han har fått en ny sele som inte skaver bakom frambenen. Han fattar dock inte riktigt att han borde vara glad över det.
 
 
 


» alexandra

Debut och kuvade hundar

Igår gjorde mamma och Colle tävlingsdebut i rallylydnad. 62 poäng lyckades de få ihop på Ludvika BK så det var ju jättebra! I kritiken stod att hunden behövde mer störningsträning och att föraren jobbade på bra. Kul att få se hur det går till på någon hundrelaterad tävling, det var första gången för mig. Detta var en inofficiell tävling och var nog något mer lättsam än en officiell tävling, eventuellt. Alla pengarna som samlades in under dagen gick till de som kämpar mot branden i Sala. Perfekta sättet att börja tävla på ju. Att tävla har alltid varit skräcken för mig, vilket förmodligen till största delen beror på att jag hatar när någon bedömer något praktiskt jag gör. Jag vägrar att ens köra bil med någon annan än Dennis med i bilen.

Men nu vill jag också tävla! Det kändes som att alla hade fullt upp med sitt, så kanske skulle jag överleva utan att nerverna tog kål på mig om jag faktiskt tog modet till mig att anmäla mig till någon tävling. Det får dock bli till våren tror jag för jag och Jessie har en hel del att träna på innan vi är redo för tävling. Idag har vi börjat träna ordentligt på fotgående. Kul med träningsmotivation!

Jag lämnade kameran hemma igår vilket jag ångrade stort när jag väl var där. En dålig iphonebild på mammas tävlingsdebut fick jag i alla fall, och sedan filmade jag resten. 

 
 
 
Banvandringen började klockan 18 och när klockan var över 22 var allt klart så det var mycket väntan efter mammas och Colles två minuter i rampljuset. Då vet vi det tills nästa gång, och tar med kläder för alla väder. Det var roligt att se att människor i så många olika åldrar ställde upp och tävlade, med en stor variation av hundraser. Dock var det ingen bullhund som tävlade. 

Eftersom rallylydnad bygger på samarbete, kontakt och glädje så antog jag att det var en viss grupp människor som sökte sig till rallylydnad, det vill säga sådana som i princip uteslutande arbetar med positiv förstärkning, då det inte är tillåtet "att ge hunden tillrättavisande, åthutande eller för hunden obehagliga röst- och/eller handtecken." Men jag hade tydligen fel.

Det var ett flertal förare som tränade innan de skulle in på banan genom att rycka i halsbandet upprepade gånger, ryta åt hunden, peta till hunden och hota. En hund såg riktigt kuvad ut och kröp ihop när ägaren ryckte med händerna. Jag såg inte glädje över huvud taget i de hundarna. Inne på banan uppförde sig förarna helt annorlunda, såklart. Där får man ju inte bestraffa. Väldigt tråkigt att se kuvade hundar, jag får verkligen ont i magen av det.

» alexandra

Tuppslakt och gråt

Igår slaktade jag och Dennis våra fem överskottstuppar. Man är inte värst kaxig när man står där vid huggstubben och ska ta död på någon man skött om varje dag i elva veckor, sedan de bara var små dunbollar på fem dagar. Hade jag inte redan varit veggo så hade jag med största sannolikhet blivit det efter igår. Alla borde vara med på slakt, det borde ingå i läroplanen i grundskolan. Det vore himla intressant att se hur mycket köttkonsumptionen dalat om det vore obligatoriskt för alla att vara med på slakt. Man tänker minst sagt lite extra på om det verkligen är värt att någon måste dö för ens mat när man tvingas se djuret när det dör. Jag var då inte sugen på att äta kött efter den upplevelsen.

Tupparna hade i alla fall ett fint, om än ett kort liv. De var friska och glada och fria från ohyra, kunde sprätta i marken, sola, äta olika sorters mat, jaga insekter och på ett sunt sätt integrera med sina nio flockmedlemmar. Nu har vi fyra hönor och en tupp kvar. Det blev genast mer avslappnad stämning och jag hoppas tuppen växer upp och blir en riktig mysfarbror och gentleman. Han får heta Frank.

 
 
 
Jessie fick en hals och ett hjärta till middag och Colle fick två fötter. Gott för en vovve!

» alexandra

Minkfarm och jaktlycka

Ja då var det ju ett tag sedan, igen. Jag har tänkt skriva flera gånger men när jag väl loggat in för att börja skriva så har all lust bara runnit av mig. Men jaja, nu är jag ju igång.

Dennis jobbar heltid nu i fyra veckor så jag och Jessie är mycket själva. På morgonen promenerar vi minst en timme i skogen så att vi kan stretcha och ha det avklarat för dagen. Jessie är mest ute på jakt och jaktlyckan är god. Varje dag blir det ett par redan döda sorkar (de ligger i drivor full hela skogen), några myror, blåbär och bajs. För någon vecka sedan lyckades han fånga en ödla och igår fångade han en stackars liten mus i gräset. 

Stretchningen går framåt och han har blivit bra mycket smidigare i musklerna framför allt i bakbenen. Nu kan de peka rakt framåt som de ska kunna göra. Han passgångar fortfarande en del dock.

Han har plötsligt blivit så stor och fått jättelånga ben. Vi kanske gjort dem längre när vi hållit på och bråkat med dem i stretchningen? Vi är ute i skogen och plockar lite blåbär också, för nu går det faktiskt att vara ute ibland utan att man blir totalt sönderbiten av myggen. Jag hoppas jag får ihop en jäkla massa blåbär tillslut så att jag har i vinter. Hur värdelöst känns det inte att köpa blåbär egentligen? Någon måtta får det vara.

 
 
 
 
 
 
För några dagar sedan släppte jag hönsen fria och var lite nervös över att de skulle springa till skogs och aldrig komma tillbaka. Helt onödigt att oroa sig över det. Efter någon halvtimme traskade allihop tillbaka in i hönsgråden. Då fick det ta och räcka lite med äventyr tyckte de. Tuppen som jag höll på att sparka av benet på blev helt bra igen förresten. Alla har börjat gala så nu är det ett jäkla liv i hönsgården. En del låter som riktiga dårar.

Vi har tagit upp Netflix-tittandet igen och nu ser vi på House of Cards. Fruktansvärt vilken bra serie. Igår började vi se på säsong två och jag har nog aldrig blivit så chockad över något som hänt i en serie eller film förut. En sån där grej som man går och tänker på i flera veckor efteråt.

---

Idag när jag åt middag (tar ganska lång tid nu för tiden när jag har så mycket sallad att tugga) så gick jag in på svtplay för att se om det fanns något jag kunde titta på under tiden. Jag klickade igång "Minkfarmarna" och tänkte att det vore intressant att lära sig mer om hur det ser ut på farmerna egentligen. Minkarna kanske inte har det så jävligt? Vad säger farmarna själva om djurhållningen? 

Det var nog tamej fan den sämsta dokumentären jag sett. Halva tiden gick åt till att prata om invandring och Jimmie Åkesson och under tiden de faktiskt pratade om minkar så tog de mest upp hjärndöda argument för sin djurhållning som "ja men hur naturligt är det för hundar att gå i koppel?" och "de bara leker med maten när hästarna travar runt en bana." Seriöst? Jag vet inte ens vad jag ska säga om idiotin. 

Minkstackarna satt i minimala burar med gallerbotten och noll berikning. Fruktansvärt att det är lagligt att hålla djur på det viset. Minkarna hanterades ungefär lika varsamt som en påse sopor och när de skulle avlivas slängde de ner en massa stressade minkar i en enda hög i en plåtlåda. Fantastiskt vilken omtanke för levande varelser.

De intervjuade en minkfarmsmotståndare som inte hade ett enda vettigt argument att komma med. Det var bara så korkat alltihop, från alla håll. Man blir så ju less. Ska man göra en dokumentär om något så kan man väl i alla fall göra den bra och intervjua personer med något bakom pannbenet? Jag förstår inte riktigt syftet med dokumentären. Var det att ge en bild om att alla minkfarmare röstar på SD, har runt 55 i iq och skiter i hur djuren lever bara pengarna rullar in? Då var den lyckad.

» alexandra

Livet i hönsgården

Nu är hönsen 8,5 veckor gamla. Lite fler tuppar än bara den vita har börjat ta ton så nu låter det roligt från hönsgården några gånger om dagen. De har olika läten allihop. Den vita är ett riktigt proffs på att gala nu. Det börjar bli kalt i hönsgården så jag skulle gärna vilja släppa ut dem att gå fritt i trädgården men vi får se hur det blir med den saken. Jag måste nog träna lite mer inkallning med dem först.

Igår startade dagen inte så värst bra; när jag öppnat åt hönsen och skulle gå ut ur hönsgården sprang det in en tupp mellan mina ben så att jag sparkade till den med foten. Den började halta mycket och ställde sig och höll upp benet intill kroppen. Jag frågade hönsfolket hur illa det var och de skrev att höns tål i princip hur mycket som helst så han borde bli bra snart. Någon timme senare gick han omkring och åt. Visst haltade han tydligt men han stödde i alla fall på benet.

Idag syns bara att han haltar lite om man tittar noga men det hade jag nog inte ens märkt om jag inte tittat efter just det. Han är nog helt bra imorgon förhoppningsvis. Nu för tiden får man gå i snigelfart och se sig noga för då de verkat tappat allt vett för vilket avstånd man bör hålla till enorma fötter som klampar omkring i deras hönsgård. De fattar ju ingenting, de där ungdomarna.

Bildregn:

 



 
 
 
 
 
 


Den sista lilla hönapönan som är brunspräcklig är så himla rolig. Hon kommer alltid först fram. Ligger de ute och sover och vi kommer och ska ta in dem i hönshuset så är det alltid hon som kommer springande helt nyvaken för att se om vi har något att äta. Igår hoppade hon upp i mitt knä för att titta i skålen jag hade med mig. Riktigt så fet som hon ser ut på bilden är hon inte men man kanske lätt skulle kunna tro det om ett sådant matvrak.

» alexandra

Fysio och päls

I fredags klev vi upp tidigt för att åka mot Svensbodabacken i närheten av Norrtälje. Det var dags för ett fysioterapeutbesök för Jessie då han har passgångat en tid. I sex timmar var vi där. Hon tittade på hans rörelser, klämde igenom hela hunden, mätte och fick hela hans historia. Hon hittade en gammal muskelskada i högra sidan av höften och ännu en muskelskada på vänster biceps. Då han avlastat högra sidan under en tid så var han mycket mer musklad på vänster sida av ryggen. När sedan den andra skadan kom kunde han inte avlasta den till den högra sidan eftersom den redan var skadad. 

Han kunde inte sträcka fram bakbenen nog långt och inte sträcka bak frambenen nog långt för att kunna skritta effektivt, så för att ta sig framåt i en hastighet som var för långsam för trav så började han helt enkelt vagga från sida till sida. Anledningen till att han gick relativt jämnt trots skadorna var alltså att skadorna "tog ut varandra" på var sin sida av kroppen. 

Han fick även behandling för sina skador när vi var där genom elektroterapi och ultraljud. I elbehandlingen fick kraken en spänd, blöt blöja på sig med el inkopplat. Till en början tyckte han det räckte med pyttelite ström men han ville snabbt ha starkare och starkare och starkare. Han låg och blundade och njöt och fick elstötar på rumpan, haha. Knäppgök. Sedan blev han ingeggad i något och fick ultraljudsbehandling runt frambenen. Han var så trött vid det här laget att han nog inte ens visste vad han hette. 

Hon visade oss hur vi skulle stretcha honom och så fick vi ett individuellt stretch-schema. Vi ska stretcha minst en gång och max två gånger per dag i alla fall det kommande halvåret. Vi har gjort det själva två gånger nu och jag tycker det går hyfsat bra. Det blir nog så bra så! 

Jag är jätteglad över att vi åkte till just henne, det var verkligen värt den långa resan för att få riktigt bra hjälp.

 
Igår fotade vi vovvarna lite. Det blev inte en enda bra bild på Jessie men vi fick några helt okej på Bollis. ♥

 
 
 
 


Timmen innan vi skulle fotografera rullade han sig i sand, jord och badade i älven. Hans päls är helt otroligt, allt bara rinner av honom.
 
» alexandra

Rally och galning

Idag jobbar Dennis sin första dag på Ica! Medan han är borta ska jag och Jessie traggla på med ensamhetsträningen och så ska vi ge oss ut på långpromenad och träna lite rally. 

På fredag har vi tid hos en fysioterapeut i Norrtälje. Vi valde den fysioterapeuten eftersom jag hört att hon helt enkelt är bäst. Vi har inte råd att slösa pengar på något halvbra, det har vi sysslat med nog mycket för runt ett år sedan. Hon ska gå igenom hela Jessie grundligt eftersom han passgångar vilket tydligen är ett tecken på någon muskelskada som han avlastar. Sedan ska vi lära oss hur man stretchar och hur vi bäst tränar honom. Det kommer bli en heldag då bara kroppskollen tar runt tre timmar men jag tror det kommer bli en väldigt lärorik dag. Hur man bäst tränar, hur man stretchar och tar hand om sin hunds kropp är något jag har väldigt lite koll på så det ser jag fram emot att lära mig mer om.

Imorse när jag släppte ut hönsen så hörde jag för första gången ett gal-försök! Det var min lilla favorittupp som gjorde en serie hesa ljud och det syntes att han inte hade en aning om vad han sysslade med. Gullrumpa. Lite över sex veckor gamla är de nu.

 
» alexandra

Jobb, räv, Pornstache

Imorse klockan nio gick Dennis in på Ica och sökte jobb och några timmar senare fick han veta att han ska göra sin första dag på måndag. FANTASTISKT JU! Blir hur himla bra som helst. 



Vi har beslutat att döpa våra höns efter namn från Orange is the new black. Det passar väl bra? Tuppen kommer naturligtvis därför att få heta Pornstache. Hönorna kommer heta något i stil med Red, Piper, Nicky, Taystee och Alex. Kanske någon får heta Crazy Eyes. Vi får se. 

En tupp är dubbelt så stor som alla andra och ligger dessutom före i fjädersättningen. Storpotäten och kung av hönsgården. Han är stilig!

En annan tupp är tydligen inte så rädd om livet för idag vägrade en grå att gå in. Det var miljoner mygg och knott som bet mig och han bara sprang runt huset och kom inte när jag lockade. Fick ta hjälp av Dennis och tillslut hoppade tuppfanskapet in. Han ligger för tillfället pyrt till i mina funderingar angående vilken tupp vi ska spara.
 


Vi har en räv eller flera rävar som är här och smyger omkring runt hönsgården. I skogen intill gården ligger nylagda rävbajsar och ikväll upptäckte vi att den eller de har strykit omkring längs hönsgårdssidan mot skogen såpass mycket att det bildats en liten stig i mossan. Hönsgården ser ju därmed ut att fungera i alla fall, än så länge.
 
 
Ibland lyser faktiskt solen! Vi är inte så bortskämda med dess närvaro den här sommaren. Jessie njöt och mamma vad glad. Imorgon, fredag, så ser det faktiskt ut att bli fint hela dagen. Strålande solsken och 20 grader. Kan det vara möjligt? 

» alexandra

Invigning och räven

Tisdagen var en stor dag för Snöå Hönssällskap för då var det äntligen dags för invigning av hönsgården! Hönsen var lyckliga medan vi andra höll myggen och knotten mätta. 

Natten till tisdagen var jobbig då hönsmamman låg inne i sängen och var orolig över småttingarna ute i hönshuset. Tänk om det är för varmt eller för kallt? Tänk om det drar för mycket eller om någon drunknar i vattenautomaten? Tänk om räven kommer! Men morgonen efter var alla tio kycklingarna i högsta grad levande.

På onsdagen var de ensamma hemma och ute i hönsgården själva hela dagen för första gången och vad ser vi när vi svänger av stora vägen efter att ha varit borta i nio timmar? Räven såklart! Typ 150 meter från våra kycklingar. Men alla kycklingarna hade otroligt nog överlevt ännu en dag. Jag tror vi rävsäkrat hönsgården tillräckligt men man vet ju aldrig.

Det är jättehärligt att titta på när kycklingarna sprätter runt i gräset, hoppar efter mygg och flaxar omkring. Hade det inte varit regnigt och miljoner mygg och knott så hade jag nog kunnat titta på dem hela dagen. De är mästare på att fånga mygg. På kvällen när jag stänger in dem är det tusen mygg i hönshuset och på morgonen är det inte en enda mygga kvar. Det är nästan så att vi borde ta in hönsen i vårt sovrum för tio höns är nog mindre irriterande en enda mygga när man ska sova.


 


 


 
 

» alexandra

RSS 2.0
var bloggId= '4fe523e7ddf2b3465802e047'; var is_pro = false; var tipser_id = null;